1922-2009
2009-02-06
@
17:44:12
Kategori: Mina tankar
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre, ingenting känns längre. Eller jo det känns, men det känns inte bra. Det gör mest ont hela tiden, jag vill absolut inte känna såhär men nu gör jag det ändå. Försöker va postiv så mycket jag kan, vill inte tynga ner alla andra med ALLA min problem, det är inte rättvist. Plus att jag vet att jag inte kan prata om känslorna eller visa dom, förutom om jag har sprit i kroppen... Men när jag blir själv så kommer tankarna. Tänk om, massor av olika tänk om.
Jag hade kommit på en grej att skriva om här, en sorts liten undran kan man säga. men den försvann sen ur huvudet när jag va på begravning.
För det är knappt 2,5 månad sen jag senast va på begravning och nu va det dags igen, fast denna gång va det mer okej. Eftersom det den här gången gällde min pappas farmor Birgit på 86 år... Men iaf så känns det.
Fortsättning (blev lite avbruten förut)
Begravningen för farmor va på samma ställe som sist, fast i det andra kapellet. Det finns två kapell vid Östra kyrkogården. Himmelska Fridens och Barmhärtighetens kapell, denna gång va det fridens. Det va skönt att det inte va samma som sist, då hade jag nog inte klarat att va med. Visste dock inte vart vi skulle va förns vi kom dit.
Pappa hade köpt varsin ros att lägga på kistan, men jag fixade inte att gå upp, jag va den enda men det skiter jag i. Om jag känner att jag inte klarar det så gör jag inte det, mina ben skulle aldrig ha hållt mig uppe. Jag gick runt kistan ett varv sen när det va slut och smög även tillbaka efteråt och tog kort på blommorna. Något jag skulle viljat gjort sist oxå men det passa sig inte tyckte jag, han va inte familj till mig.
Nu till något jag inte förstår efter begravningar; Varför begravningskaffe? Visst, alla ska kunna prata av sig och komma ihåg den döde. Men komma ihåg den döde gör man ju på begravningen... Nån kanske tycker att jag verkar känslokall eller känsolös nu men då får väl ni tycka det då. Jag förstår inte det här med kaffe o tårta efteråt.
Hur som helst var det en väldigt fin begravning. Prästen som genomförde ceremonin var den präst som döpte mig för snart 21 år sen... Hon berättade oxå det lite av det som farfar Henry (pappas) berättat om farmor Birgit, saker som varken jag eller pappa visste. Tex att dom träffades när hon jobbade i kiosk, dom gifte sig året efter min farfar är född. Undra va folk sa, på den tiden, att ha barn och inte va gifta.
När vi skulle åka hem efter fikat så kramade farfar Henry mig och drog upp min hand. Jag hade dagen till ära tagit på mig två ringar som jag tycker om, så titta han lite finurligt på mig. Men tog mitt nej precis som det va, nej jag är inte förlovad. Men han sa att det va pågång, haha han är för underbar. Så berätta han att han och Birgit träffades när dom va 16 år. Dom fick alltså 70 härliga år tillsammans, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Sov i ro älskade Birgit.
Jag hade kommit på en grej att skriva om här, en sorts liten undran kan man säga. men den försvann sen ur huvudet när jag va på begravning.
För det är knappt 2,5 månad sen jag senast va på begravning och nu va det dags igen, fast denna gång va det mer okej. Eftersom det den här gången gällde min pappas farmor Birgit på 86 år... Men iaf så känns det.
Fortsättning (blev lite avbruten förut)
Begravningen för farmor va på samma ställe som sist, fast i det andra kapellet. Det finns två kapell vid Östra kyrkogården. Himmelska Fridens och Barmhärtighetens kapell, denna gång va det fridens. Det va skönt att det inte va samma som sist, då hade jag nog inte klarat att va med. Visste dock inte vart vi skulle va förns vi kom dit.
Pappa hade köpt varsin ros att lägga på kistan, men jag fixade inte att gå upp, jag va den enda men det skiter jag i. Om jag känner att jag inte klarar det så gör jag inte det, mina ben skulle aldrig ha hållt mig uppe. Jag gick runt kistan ett varv sen när det va slut och smög även tillbaka efteråt och tog kort på blommorna. Något jag skulle viljat gjort sist oxå men det passa sig inte tyckte jag, han va inte familj till mig.
Nu till något jag inte förstår efter begravningar; Varför begravningskaffe? Visst, alla ska kunna prata av sig och komma ihåg den döde. Men komma ihåg den döde gör man ju på begravningen... Nån kanske tycker att jag verkar känslokall eller känsolös nu men då får väl ni tycka det då. Jag förstår inte det här med kaffe o tårta efteråt.
Hur som helst var det en väldigt fin begravning. Prästen som genomförde ceremonin var den präst som döpte mig för snart 21 år sen... Hon berättade oxå det lite av det som farfar Henry (pappas) berättat om farmor Birgit, saker som varken jag eller pappa visste. Tex att dom träffades när hon jobbade i kiosk, dom gifte sig året efter min farfar är född. Undra va folk sa, på den tiden, att ha barn och inte va gifta.
När vi skulle åka hem efter fikat så kramade farfar Henry mig och drog upp min hand. Jag hade dagen till ära tagit på mig två ringar som jag tycker om, så titta han lite finurligt på mig. Men tog mitt nej precis som det va, nej jag är inte förlovad. Men han sa att det va pågång, haha han är för underbar. Så berätta han att han och Birgit träffades när dom va 16 år. Dom fick alltså 70 härliga år tillsammans, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Sov i ro älskade Birgit.
Kommentara! 0 st
Kommentarer